0

Grey

Det är ju inte konstigt att man är lite deppig. Den ena bilden är tagen en måndag i januari för två år sedan i Nelson och den andra idag. Gissa vilken som är vilken. :)

IMG_8382-0

IMG_8384-0

Annonser
0

MALIN ♥

Nu när allt har lugnat ner sig och jag har varit ledig utan något planerat har jag haft tid att fundera. Tänka på allt som har hänt, för de senaste månaderna har varit helt crazy.

Jag minns den där tisdagen den 20 maj klart och tydligt. Vi höll på att packa upp varor i den nya butiken när jag fick telefonsamtalet man inte vill få. Ett sånt som folk på film får, ett sånt samtal som får benen att vika sig och huvudet att snurra. Min första tanke var att det var ett dåligt skämt och att man inte skämtar om en sådan sak. Malins hjärta hade stannat. Efter samtalet börjar en dimma av telefonsamtal och en alldeles för snabb bilfärd söderut. En snabb bilfärd som varade i en evighet! Att åka genom hela Skåne i ovisshet är något av det värsta jag gjort i hela mitt liv. Hela vägen ner till Malmö hoppades jag på att det vi skulle mötas av var Malin som irriterat skulle säga: ”Men vad gör ni här? Det var väl onödigt att ni körde hela vägen hit?” så som bara Malin kan. Men det gjorde hon inte. Istället möttes vi av en Malin utan själva Malin i, med vad som kändes som tusentals slangar och sladdar och annat som jag inte uppfattade då, kopplat till sig.

Dagarna i början är som en dimma och jag kan inte riktigt urskilja händelserna, men vissa stunder är glasklara. Pappa och jag kommer till sjukhuset och det är en läkare där. Han vill inte prata om det inför Malin och leder oss till ett rum vid sidan om. Min blick fastnar på något i rummet, vad är oviktigt. Pappa frågar frågor, jag har tusen frågor i huvudet men kan inte formulera en enda. ”Läget är stabilare nu än när hon kom in, men det är fortfarande livshotande!” Det sista ordet stannade kvar i mitt huvud och ekade till det blev helt tyst. Jag kunde inte säga något, tänka något eller röra mig. Jag kunde inte ens gråta, trots att jag aldrig förr varit så ledsen.

På något konstigt sätt flöt livet på med jobb, dagishämtningar och sjukhusvaka, även om det var riktigt jobbigt. Jag planerade när jag kunde gråta, för att inte visa Sixten. En gång grät jag vid ett övergångsställe i Malmö på väg till Sixtens dagis. Men det var mycket tack vare Sixten jag orkade gå upp på morgonen. Varje morgon vaknade man och hoppades på att det var en mardröm, det var det inte. Varje dag hoppades man på att få goda nyheter, men oftast hände det ingenting. Fick man lite hopp den ena dagen drogs det ner den andra dagen och så höll det på ett bra tag.

Just nu kan jag inte komma ihåg hur länge hon låg sådär, men det var länge… Jag fattar egentligen inte hur vi orkade och jag fattar verkligen inte hur mamma och Emil orkade, som var där hos Malin så mycket mer än vad jag var. Men jag vet att Malin kände att vi var där och att det gjorde så att hon kände sig trygg.

Trots att det var både jobbigt och tråkigt att var där i början ville man ändå vara där hela tiden, vara där för Malin. Personalen sa åt oss att prata med Malin som om allt var som vanligt och det var jättesvårt. Att min storasyster låg där och var nästintill livlös var konstigt nog, att jag skulle prata med henne som vanligt var ännu konstigare.

En dag när jag var på jobbet ringde pappa och sa att hon hade öppnat ögonen. Då blev jag så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. I den stunden började jag hoppas på att få tillbaka min syster, jag var hela tiden inställd på det värsta.

Folk frågade ofta om Malin var vaken och jag visste aldrig vad jag skulle säga, även om hennes ögon var öppna så var hon ju inte vaken. Långsamt ändrades mina förhoppningar, när jag insett att hon skulle överleva började jag fundera över hur hon skulle vara. Jag ville ha tillbaka MIN Malin. Missförstå mig rätt, jag hade såklart varit glad vad som än hänt, bara hon överlevde, men jag ville ju såklart att hon skulle klara sig så bra det bara gick.

Från att hon vaknade på riktigt, inte bara öppnade ögonen, gick det undan med alla framsteg, det var något nytt varje dag. Hon kunde sitta upp, stå upp, gå, äta, prata…

Dagen efter hon hade börjat prata åkte jag till sjukhuset och det var den roligaste dagen i hela mitt liv. Under hela tiden som gått hade jag inte tillåtit mig själv att skratta, så den dagen tog jag igen det. Jag hade träningsvärk i magen dagen efter. Hon är väldigt underhållande den där Malin.

Nu är det snart tre månader sedan det hände och jag är så glad och tacksam att du finns här och kan läsa detta, Malin! Jag vet inte vad jag skulle gjort om du inte klarat det här. Men innerst inne visste jag hela tiden att du skulle klara det!!!! Jag älskar dig Malin!

Jag vill passa på att tacka alla som tänkt på oss och framförallt på Malin. Alla som hållit tummar och tår, bett till gudar och högre makter. Det har betytt så mycket!! Personal på sjukhuset. Alla på Malins jobb och framförallt Lina och sjuksköterskan som råkade befinna sig på rätt plats på rätt tidpunkt, vi kommer aldrig kunna visa vår tacksamhet nog till er två! ♥

Malin mår bra idag, men har fortfarande en lång rehabilitering kvar. Men med tanke på vad hon gått igenom redan så blir det nog en lätt match!

0

MALIN

Imorgon är det en månad sedan, en månad sedan jag stod på jobbet och fick ett samtal från min systers chef. Sånt där som man bara tror händer på film… Jag kan inte riktigt fatta att det redan gått en månad. Vi har levt som i en bubbla den senaste månaden och detta är inget jag önskar någon att vara med om. Det som hände var att Malins hjärta stannade. Som tur var fanns det rätt människor på plats som hjälpte Malin direkt, tacksamheten till dessa människor kan inte beskrivas med ord. !

De senaste veckorna har varit riktigt jobbiga att hantera. Allt är som en enda gröt med vissa ögonblick som är klara som korvspad. Ett av dem var när doktorn tog undan mig och pappa för att förklara läget, han ville inte att Malin skulle höra det han sa, Läget är stabilt, men det är livshotande. Det där sista ordet högg tag i mitt hjärta och jag blev stum. Man har kastats mellan förtvivlan och förhoppningar dag ut och dag in. Ena dagen har de varit hoppfulla för att nästa dag dra ner våra förväntningar. Man kan förstå att de gör så, samtidigt som det är så jobbigt att ta. Speciellt för mig som inte varit där hela tiden. Jag har mest varit där och fått ta de dåliga beskeden. Men har fått höra de goda nyheterna från familjen.

Förra veckan flyttades Malin från intensiven och de flesta jag berättat det för har sagt Åh, vad skönt! Och det är det ju egentligen. Det är bra för Malin, men väldigt jobbigt för oss. Efter flytten från intensiven blev det ett väldigt flyttande från avdelning till avdelning och det var nog väldigt jobbigt för Malin. Nu ligger hon på neurologen och ska vara där. Hon är lugn och har gjort STORA framsteg. Vägen tillbaka är fortfarande väldigt lång, men hon har kommit en bra bit redan nu. Hon är så stark min fina storasyster!

0

Fantastisk helg

20140519-071503-26103477.jpg
Jag har haft typ världens bästa helg. Efter 8 dagar i rad på jobbet satte jag mig i bilen och körde till Lidköping! Mötte upp Ida och gick till Bakgårn. Precis som på den gamla goda tiden. I lördags blev det loppis på sockerbruket, sen lite shopping. Sen åkte jag och Ida ut på Kållandsö för att turista lite på Läckö slott och spiken och åt glass. På kvällen grillade vi och gick sen ut. En perfekt helg helt enkelt!!

0

Packa

20140429-215232.jpg
Det här är vad jag gör om dagarna nu! Vi har haft öppet i lite mer än ett halvår och nu är det dags för ny lokal, eller snart i alla fall! Vi ska bara packa ner allt först. Det tar sin lilla tid men det kommer att bli så fint i vår nya butik!

0

kosläpp

Vilken fantastisk helg det har varit!! I fredags tog jag tåget till Malmö för att hämta Sixten på dagis och sedan tog vi tåget hem igen, för på lördagen var det dag för kosläpp. Det var verkligen den perfekta grejen för Sixten. Han ÄLSKADE det. Så många djur och traktorer och lastbilar och annat. När vi gick till bilen skrek han NEJ och vände för att gå tillbaka. Och grävmaskinen jag köpte till honom på Netto har han inte släppt en sekund sedan han fick den.

0

Min stora dag

Igår fick jag ett mail från SJ Prio att jag hade en massa poäng över, vet inte var de kommit ifrån.. De skulle snart försvinna och jag vet inte vad jag skulle göra med dem. Så jag skänkte dem till Min stora dag så att sjuka barn kan åka någonstans för dem, bättre än att bara låta dem brinna inne! Det känns väldigt bra!!!

20140425-114843.jpg

0

hjärtasjön

Finaste promenaden som finns! Nu är det dock lite lerigt på sina ställen, men utsikten kompenserar det. Denna gången råkade jag dock hamna lite offstig så det blev en lite längre runda.Men jag klagar inte och inte Rocky heller.  :)  Trots att det blåste så var det inte kallt, Rocky tog till och med ett litet dopp i sjön. Tooo cold!