MALIN ♥

Nu när allt har lugnat ner sig och jag har varit ledig utan något planerat har jag haft tid att fundera. Tänka på allt som har hänt, för de senaste månaderna har varit helt crazy.

Jag minns den där tisdagen den 20 maj klart och tydligt. Vi höll på att packa upp varor i den nya butiken när jag fick telefonsamtalet man inte vill få. Ett sånt som folk på film får, ett sånt samtal som får benen att vika sig och huvudet att snurra. Min första tanke var att det var ett dåligt skämt och att man inte skämtar om en sådan sak. Malins hjärta hade stannat. Efter samtalet börjar en dimma av telefonsamtal och en alldeles för snabb bilfärd söderut. En snabb bilfärd som varade i en evighet! Att åka genom hela Skåne i ovisshet är något av det värsta jag gjort i hela mitt liv. Hela vägen ner till Malmö hoppades jag på att det vi skulle mötas av var Malin som irriterat skulle säga: ”Men vad gör ni här? Det var väl onödigt att ni körde hela vägen hit?” så som bara Malin kan. Men det gjorde hon inte. Istället möttes vi av en Malin utan själva Malin i, med vad som kändes som tusentals slangar och sladdar och annat som jag inte uppfattade då, kopplat till sig.

Dagarna i början är som en dimma och jag kan inte riktigt urskilja händelserna, men vissa stunder är glasklara. Pappa och jag kommer till sjukhuset och det är en läkare där. Han vill inte prata om det inför Malin och leder oss till ett rum vid sidan om. Min blick fastnar på något i rummet, vad är oviktigt. Pappa frågar frågor, jag har tusen frågor i huvudet men kan inte formulera en enda. ”Läget är stabilare nu än när hon kom in, men det är fortfarande livshotande!” Det sista ordet stannade kvar i mitt huvud och ekade till det blev helt tyst. Jag kunde inte säga något, tänka något eller röra mig. Jag kunde inte ens gråta, trots att jag aldrig förr varit så ledsen.

På något konstigt sätt flöt livet på med jobb, dagishämtningar och sjukhusvaka, även om det var riktigt jobbigt. Jag planerade när jag kunde gråta, för att inte visa Sixten. En gång grät jag vid ett övergångsställe i Malmö på väg till Sixtens dagis. Men det var mycket tack vare Sixten jag orkade gå upp på morgonen. Varje morgon vaknade man och hoppades på att det var en mardröm, det var det inte. Varje dag hoppades man på att få goda nyheter, men oftast hände det ingenting. Fick man lite hopp den ena dagen drogs det ner den andra dagen och så höll det på ett bra tag.

Just nu kan jag inte komma ihåg hur länge hon låg sådär, men det var länge… Jag fattar egentligen inte hur vi orkade och jag fattar verkligen inte hur mamma och Emil orkade, som var där hos Malin så mycket mer än vad jag var. Men jag vet att Malin kände att vi var där och att det gjorde så att hon kände sig trygg.

Trots att det var både jobbigt och tråkigt att var där i början ville man ändå vara där hela tiden, vara där för Malin. Personalen sa åt oss att prata med Malin som om allt var som vanligt och det var jättesvårt. Att min storasyster låg där och var nästintill livlös var konstigt nog, att jag skulle prata med henne som vanligt var ännu konstigare.

En dag när jag var på jobbet ringde pappa och sa att hon hade öppnat ögonen. Då blev jag så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. I den stunden började jag hoppas på att få tillbaka min syster, jag var hela tiden inställd på det värsta.

Folk frågade ofta om Malin var vaken och jag visste aldrig vad jag skulle säga, även om hennes ögon var öppna så var hon ju inte vaken. Långsamt ändrades mina förhoppningar, när jag insett att hon skulle överleva började jag fundera över hur hon skulle vara. Jag ville ha tillbaka MIN Malin. Missförstå mig rätt, jag hade såklart varit glad vad som än hänt, bara hon överlevde, men jag ville ju såklart att hon skulle klara sig så bra det bara gick.

Från att hon vaknade på riktigt, inte bara öppnade ögonen, gick det undan med alla framsteg, det var något nytt varje dag. Hon kunde sitta upp, stå upp, gå, äta, prata…

Dagen efter hon hade börjat prata åkte jag till sjukhuset och det var den roligaste dagen i hela mitt liv. Under hela tiden som gått hade jag inte tillåtit mig själv att skratta, så den dagen tog jag igen det. Jag hade träningsvärk i magen dagen efter. Hon är väldigt underhållande den där Malin.

Nu är det snart tre månader sedan det hände och jag är så glad och tacksam att du finns här och kan läsa detta, Malin! Jag vet inte vad jag skulle gjort om du inte klarat det här. Men innerst inne visste jag hela tiden att du skulle klara det!!!! Jag älskar dig Malin!

Jag vill passa på att tacka alla som tänkt på oss och framförallt på Malin. Alla som hållit tummar och tår, bett till gudar och högre makter. Det har betytt så mycket!! Personal på sjukhuset. Alla på Malins jobb och framförallt Lina och sjuksköterskan som råkade befinna sig på rätt plats på rätt tidpunkt, vi kommer aldrig kunna visa vår tacksamhet nog till er två! ♥

Malin mår bra idag, men har fortfarande en lång rehabilitering kvar. Men med tanke på vad hon gått igenom redan så blir det nog en lätt match!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s