Heaphy Track

Vi var laddade till tänderna. Det var också våra väskor. Busschauffören påpekade att våra väskor var de tyngsta han någonsin haft på bussen. Vi kanske skulle ha tagit det som ett varningstecken?

Första dagen gick väldigt smärtfritt. Naturen var helt otroligt vacker och väldigt omväxlande. Ena stunden kunde man gå i en tät regnskog för att sen gå på en stenig stig som ledde till en fors, för att sen gå på en sandstrand, tusentals vattenfall…. Det enda som störde under första dagen var sandflugorna. Vem har uppfunnit dem? Jag ska ALDRIG mer klaga över en mygga. (Det kanske jag kommer att göra, men ja, jag gillar att överdriva lite) De var förskräckliga. Och jag var naturligtvis den som reagerade starkast på betten. Hela mitt ben är fortfarande täckt med stora bett. Nog om de äckliga små krypen….

När vi hade gått vad vi skulle gå den första dagen (ca 22km) nådde vi vår första campingplats, Heaphy Hut. Vi slog upp våra två tält som vi fått låna av skolan och tog ett dopp i det iskalla vattnet för att göra oss mindre attraktiva för sandflugorna, som verkligen gillade Heaphy Hut. Sedan gick det ganska snabbt innan solen gått ner och alla gått och lagt sig i sina tält och vi hade inte ens gjort vår kvällsmat. Men vi körde igång ett storkok köttsoppa. Det blev utsökt. Efter soppan gick även och la oss.

Dag två vaknade vi med onda ryggar och fötter efter vandring och ca 1cm tjockt liggunderlag, i blöta tält. Utanför den tunna tältduken vräkte regnet ner och det lyfte inte upp mitt humör precis. Att vi hade den tyngsta dagen gångmässigt framför oss hjälpte ju inte heller. Men vi packade ihop vår redan blöta packning och började gå.

12km uppförsbacke i ösregn med ca 25kg packning på ryggen – inte att rekommendera. Vad som enligt skyltarna skulle ta 6 timmar att gå tog minst 8 och när vi nådde Mackay Hut efter blod, svett och tårar kände vi alla att detta inte var vad vi hade tänkt oss. Under dagen hade inte någon av oss lyft blicken från skorna/stigen och njutit av naturen utan endast trampat på med ett mantra i huvudet. ”Gå, bara gå!” Jag hade under hela dagen Afrodites låt ”Never let it go” i huvudet. Väldigt påfrestande bara det. Fötter och rygg värkte om möjligt ännu mer och jag hade väldiga problem med min astma. Så vi beslöt oss för att avbryta vår vandring. Eftersom min största dröm alltid varit att flyga helikopter så tog vi tillfället i akt. Och vilken upplevelse! Det var så häftigt att få se leden man gått uppifrån en helikopter.

Vi blev avsläppta i en liten by, Karamea med ca 600 invånare. Ändå hade de ett hostel, ett hippie-hostel, där vi sov som kungar. Vi hade dock inga torra kläder, men att ha tak över huvudet och inte behöva sova i tält var mycket värt bara det. Dagen efter tog vi bussen till Westport där vi fick vänta hela dagen på en buss till Nelson. Då passade jag på att få kramper i magen och må illa och som grädde på moset somnade jag i en park och brände högra sidan av ansiktet och benen. Efter en lång dag var det underbart att komma hem till Simone som hade lagat mat och bytt lakan!

Vi har lärt oss mycket av denna lilla utflykt, jag, Felicia, Marcus och Theodor, men det håller vi för oss själva.

 

Eftersom det regnade typ hela tiden, så tog jag inte så många bilder. Jag ska försöka få några fler av Marcus…

Annonser

One thought on “Heaphy Track

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s