0

bullying

Det är som en trappa. Alla vet det. Och det gäller att inte hamna på de nedersta stegen. Anns plats, Sabinas plats…

Carolinepersoner på topp bevakar och bygger eget skydd genom att hjälpa vissa uppåt.

Under hotet att kickas tillbaka ner tar de utvalda tacksamt emot hjälpen ovanifrån och bildar elitens skyddsmur.

Lojalitet belönas, illojalitet bestraffas.

Längst ner. Ann. En påminnelse. En fasa. Hon känner dem ovanför sig. Trycket från alla. Tar med sig dockan till skolan, bäddar ner den i bänken. Dockan står inte över Ann. De två är ”annanstans” tillsammans. Ann stänger bänken, är i tanken kvar under locket. Med sin vän. I skydd av denna vänskap och av blödande bett i nagelbanden är smärtan uthärdlig. Dockan säger något, Ann fnittrar. De andra undrar. Vad har hon att fnittra åt? Ann fnittrar igen. De säger att hon är knäppast i världen. Ann biter och rycker med tänderna loss en stor flaga hud längs ringfingret. Ont. Trycket lättar. Skönt. Men i fjärran hör hon dem: Ditt tröga dumma mongobarn! Hon lyfter bänklocket, smygkikar ner i bänken. Dockan sover. Söt.

Ann. Längst ner. Fyller den plats som förfasas. Och föraktas för att hon fyller den. Hon måste hållas på plats. För om inte hon är där. Vem av de andra? Hon måste tro att där – hör hon hemma. Hon måste tryckas ner. Dit. Måste. För alla de andras skull.

Radhusdisco, Morgan Larsson